1806-1864 Scottish painter, educationalist, theorist and designer. The son of a lecturer in medicine at Marischal College, Aberdeen, he studied medicine and theology, obtaining his Master's degree in 1823. Episcopalian by upbringing, Dyce was expected, like his cousin, the scholar and bibliophile Alexander Dyce (1798-1869), to proceed to Oxford to take orders. His early interest in art found an outlet in portraiture, his first commission being Sir James M. D. M'Grigor (1823; U. Aberdeen). His first attempt at history painting, The Infant Hercules Strangling the Serpents sent by Juno to Destroy Him (1824; Edinburgh, N.G.), much influenced by Reynolds, was shown to Sir Thomas Lawrence, who is said to have encouraged Dyce to enter the Royal Academy Schools in 1825. After a few months he set off for Rome in the company of Alexander Day;  Related Paintings of William Dyce :. | Paolo e Francesca | Pegwell Bay in Kent.A Recollection of October 5 th 1858 (mk09) | Neptune Resigning to Britannia the Empire of the sea | A Scene in Arran | The Highland Ferryman |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Thomas Pakenham
19 October 1864?C21 August 1915
Charles Landelle
1812-1908 French painter. His father, a calligrapher and musician from Mayenne, moved to Paris in 1825 to take up a post as musician in the Tuileries. Ary Scheffer, whom Landelle met through his father's contact with the Orleans court, encouraged him to become a painter. He registered at the Ecole des Beaux-Arts on 2 October 1837 as a pupil of Paul Delaroche and made his debut at the Salon in 1841 with a Self-portrait (Laval, Mus. Vieux-Cheteau). His first success, Fra Angelico asking God for Inspiration , indicated a sentimental, religious tendency in his work, which alternated with pretty pictures of young girls. Charity. commissioned by Antoine Vivenel (1799-1862), was followed by Idyll and Elegy (untraced), which were bought by the dealer Adolphe Goupil on the opening day of the 1844 Salon. The contract to buy also included Goupil's right of first refusal on the reproduction of all Landelle's future work. Subsequently, he painted the Three Marys at the Tomb in the pious manner of Ary Scheffer and a sweet, angelic St Cecilia, commissioned in 1845 by the Prefect of the Seine, in which elements of the early Renaissance art seen by Landelle on a trip to Italy in 1845 combined with the soft, pale style common among some of his colleagues from the studio of Delaroche. He also painted religious works for St Roch (1850), St Germain l'Auxerrois (1856) and St Sulpice (1875) churches in Paris.